ett brev

Jag har inte gett upp, bara gett mig… så många saker jag insett den senaste tiden…
 
- under de senaste åren är det bara du som stött mig, jag har blundat och låtsats se stöd från andra, men de har inte funnits, jag har skämts för de, för mig själv, för dig. Jo dottern har funnits men hon e ung och jag vill inte att hon ska ta på sig mitt mående…
- jag har förstått att du och jag är här och nu, nåt mera kommer de aldrig att bli… än de som finns för stunden. Så vill att de kärleksord som sägs är för nu… och att framtiden inte nämns… de gör ont i mig, så jävla ont och bestämt mig att inte längre gråta inför dig. Så ge mig inga förhoppningar på nåt som vi båda nu vet aldrig blir av…
- och… visst ja e singel så att säga, skulle kunna skaffa mig en kärlek som e fri… men de går inte, ja vill inte, ja kan inte… för mitt hjärta tillhör dig, bara dig, de kommer de alltid att göra…
- Ingen kan känna min vantrivsel, inte ens du… inte min ensamhet… den har gjort  mig förlamad inte bara orkeslös, de är inte bara mina känslor som fått sig även min kropp… orken finns inte… där har jag gett upp. Du ser inte mitt beteende så du kan inte veta…
 
Mitt mål för ”framtiden” är nu att få de ordnat för dottern… för mig är de bestämt, känns som de kommit ett annat lugn, inget panikartat slut… mera planerat.
 
Känns så svårt när du säger du ger mig nåt…. för båda vet vi… de blir inte så… de blir inte bättre, de kommer aldrig att infias de du planterat i mitt bröst, de vet vi.
 
Jag kommer aldrig att ge mig själv några mål för framtiden längre, jag har ingen att dela de med… de är endast väggarna här som delar med sig av tystnaden och som hör min gråt…